Kanada kan annat än spela hockey. Det vet vi alla sen länge. Neil Young, Joni Mitchell, Gordon Lightfoot, Aracade Fire, Be Good Tanyas, Roger Dean Young & the Tin Cup.. Jag kan fortsätta länge, men det behövs inte. I Montreal spelar man hockey och post-rock. I Vancouver spelar man hockey och folk-rock. Det vet alla. Inget konstigt med det.
Men den kanadick jag lyssnat mest på under de senaste 2-3 månaderna är Kathleen Edwards. Jag är tok-svag för hennes gubbrockiga mid-tempo Steve Earleiga americana. Hon sjunger fantastiskt. Lite som Lucinda Williams (en annan favorit). Inte så ljuvt och fint, utan lite naggat i kanterna och rufft.
Och så kan hon konsten att få till en textrad så den sitter som ett slagskott i krysset. Lyssna bara på låtar som I Make The Dough, You Get The Glory eller Back To Me. Träffsäkert och enkelt. Precis som en text ska vara om man frågar mig.
I Mars kom den senaste skivan "Asking For Flowers". En skiva där hon äntligen fått till det på riktigt. Hennes tidigare skivor "Failer" och "Back To Me" har definitivt haft sina toppar, men likaså ganska djupa dalar och långa transportsträckor. Lite trista men ändå helt ok. Därför känns det extra skönt att hon gjort den skiva man vetat att hon haft inom sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar