Low är ett fantastiskt band. Jag älskar verkligen deras såsiga melankoli i 25 BPM. Bitvis så mörkt så det nästan blir obehagligt, men man kan ändå inte sluta lyssna. Och lyssna måste man verkligen göra.. Noggrant, intensivt, för att inte missa en enda ton. För i sanningens namn skämmer Low inte bort en med ett överflöd. Bara det mest nödvändiga finns med.
Det hela började som en anti-rörelse mot den rådande grungetrenden 90-talets första halva. Spela fort och höga var liksom inget alternativ...
Debuten "I Could Live In Hope" kom 1994, deras hittills bästa skiva "The Curtains Hit The Cast" kom 1996.. Inte sagt att det som dom släppt ifrån sig sedan 96 inte håller klass. Det har varit lite varannan skiva bra/lite sämre sedan dess bara..
"Secret Name" var mycket, mycket bra. Spelades non-stop hos mig när den släpptes 99.. Steve Albini producerade "Things We Lost In The Fire" var lite ljum. Med "Trust" och "The Great Destroyer", med samma producent, tycker jag kuravan började peka uppåt igen.
Förra året kom "Drums & Guns". Med en elektronisk ljudbild och en produktion som gör en snurrig (på ett bra sätt) ,när man lyssnar i hörlurar, började dom närma sig toppen. Nästan lika fantastisk som "The Curtain Hit The Cast". Men bara nästan.
Det typiska Low-soundet ekar i bakgrunden. Alan Sparhawk och Mimi Parker's röster som slingrar sig runt varandra.. Samtidigt som något lite farligt lurar runt hörnet.. Belarus, Hatchet, Murderer och avslutande Violent Past är fantastiska låtar. Bland det bästa bandet gjort..
Jag vet egentligen inte varför jag är så besatt av "The Curtains Hit The Cast". Det finns en anledning iofs, och den är lång. Över en kvart och den heter Do You Know How To Waltz. Som en feberdröm! Svepande delaygitarrer, vispade trummor och paret Parker/Sparhawk's fantastiska stämsång..
Men hur man än vänder och vrider på det hela är Low ett av mina favorit band. Ett av de få som jag slaviskt köpt allt av. Som jag dessvärre aldrig sett live. Men på måndag 7/4 kommer dom till södra teatern i sthlm. Med sig har dom det Sub Pop signade, ljuvliga bandet the Helio Sequence. En kväll att räkna med alltså!
Och sen är det ju värt att kolla upp Retribution Gospel Choir med Alan Sparhawk i spetsen. Ett band som tar fram stonergitarrerna och vrider upp ampegstackarna på 11. Mark Kozelek har producerat och givit ut på hans eget Caldo Verde Records. Där finns det smakprov från Retribution Gospel Choirs självbetitlade album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar